Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8 Kapitlet. Växlande lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ofvananförda händelser äro yttermera talande bevis på, att,
ifall man vid ifrågavarande tidpunkt från Sverige skulle afsändt
en betydligare undsättning, så hade kriget sannolikt kunnat
antaga en helt och hållet annan vändning. Konungen ställde dock
fortfarande de största förhoppningar på böndernas resning öch
inskränkte sina sändningar till rena obetydligheter.
För att emellertid bringa någon ordning i folkresningen
utsände grefve Klingspor generalmajor Aminoff och öfverste
Åkerstein till dessa trakter. Resan ställdes först till Wasa och
därifrån till Närpes. Det bestämdes, att hvarje rote skulle lämna och
utrusta tvenne man för landtvärnet, hvilket skulle inöfvas af
skickliga officerare och nyttjas endast till häradets försvar.
Våldsamheter mot enskilda personer och andra oordningar, hvilka
bönderna tillåtit sig, förbjödos af Aminoff. Därjämte ålade han en
af Jakobsson till befälhafvare i Finnby utnämnd sergeant vid namn
Vikström att ej öfverskrida den därstädes befintliga bron, utan
inskränka försvaret endast till trakten norr om strömmen.
Men Vikström hörsammade ej befallningen, utan beslöt
indraga några längre söderut belägna byar inom sin
bevakningslinje. Den 13 juli skulle han sätta sitt beslut i verket och tågade
med sina kanoner till en förhuggning ett stycke längre fram.
Under vägen blefvo bönderna emellertid anfallna af fienden och
fullkomligt slagna, hvarvid kanonerna förlorades. Alla flydde.
Först togo de sin tillflykt till en närliggande skog, men samlades
senare åter vid Finnby. Vikström själf, som ej tyckes varit någon
hjälte, stannade däremot ej förr än efter 7 ½ mils vild ridt, då han
uppnått Wasa.
Härefter begynte nu ryssarna bränna och plundra alla byar
och gårdar, som de kommo åt i trakten. »Förskräckelsen och
förvirringen var under dessa dagar förfärlig», skrifver ett
ögonvittne, »emedan bondarmén var upplöst och utan ledare, samt
hela landet norrut öppet för fiendens härjningar. De flesta
invånare i socknen voro natt och dag sysselsatta med att undan
fienden förflytta sina penningar och redbaraste lösören. Några
österut till nybyggen i aflägsna skogar, andra, och de flesta,
västerut, till klippor och holmar längst borta i skärgården, där de
ofta icke hade tak öfver hufvudet, hvaraf mångahanda
sjukdomar spredo sig.»
Mot slutet af dessa fasansfulla dagar anlände bland annat en
plundrande kosackhop till Benvik gård, belägen alldeles invid
Kaskö. Dess ägare, den mycket ansedda och förmögna
superkargören P. J. Bladh, jämte dennes son, en ung 18-årig student
C. E. Bladh, togos till fånga och släpades på det mest brutala sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
