Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9 Kapitlet. Kriget förflyttas till mellersta Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längs den väg, som från Nykarleby leder ner till Lappo;
hufvudstyrkan stod i Alahärmä. Inalles kunde Adlercreutz räkna
omkring 5,000 man, hvaremot Rajeffskis styrka vid Lappo torde
uppgått till bortåt 6,000.
Såsnart truppdelarna hunnit sammandragas till Kauhava, bröt
Adlercreutz upp. Detta inträffade den 14 juli. Karelska dragoner
och jägare under öfverstelöjtnant Gustaf Aminoffs befäl gingo i
teten; men då de på halfva vägen stötte på ett häftigt motstånd
af flendens förtrupper, måste de stanna och invänta Cronstedts
brigad (den 4:e), hvilken följde närmast efter. Savolaks jägarne
öfvergingo nu i avantgard, men äfven de förmådde endast med stor svårighet
tränga fram i anledning af fiendens sega motstånd.
Sin vana trogen tågade Cronstedt själf, med händerna instuckna i
rockfickorna och gnolande en munter melodi, i spetsen för sina savolaksare.
Major Tujulins och kapten Brunows jägare sändes främst i ked.
Svårigheten att komma fram ökades genom att en eländig skog måste passeras, och
denna tycktes aldrig taga någon ända. I skydd af stenar och täta busksnår
lågo ryska jägare gömda och veko endast steg för steg tillbaka.
Döbeln, som med sina björneborgare följde närmast efter Cronstedt,
förlorade slutligen tålamodet och anhöll
om tillstånd att få aflösa savolaksarna. Men dessa, hvilka kände
sig djupt kränkta af förslaget, svarade på frågan huruvida de voro
trötta och önskade blifva aflösta: »Att utkämpa en förpoststrid
hör till våra rättigheter, eftersom vi äro jägare, men om vi vika
tillbaka kunde herr generalen kalla på andra.» Den hetlefrade v.
Döbeln och hans tappra björneborgare fingo sålunda gifva sig till
tåls ännu en stund; deras tur kom likväl snart nog.
Allt medan man trängde längre framåt, ökades fiendens
hårdnackade och sega motstånd, hvarför stridslinjen förstärcktes med
majorerna M. Ehrnroths och von Törnes bataljoner. Det var
under denna skogsstrid som v. Törnes missnöje utbröt, sedan han
fått sina rockskörten genomskjutna, och enligt skaldens oförgätliga
teckning skulle den gamla krigaren i förtrytelsen hafva utropat:
»Nej, si en tocken, som tar och skjuter platt fördärfvad rocken . . .
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
