Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9 Kapitlet. Kriget förflyttas till mellersta Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rajeffski hade uppställt sina trupper norr om byn och hade
sålunda älfven i ryggen. Hans högra flygel stöddes emot
Liuhtarila by, den vänstra var utsträckt bortom Storby, och ställningen
i sin helhet var utdragen i en lång linje utan reserver. Denna
mindre lyckliga position hade bort locka Adlercreutz att försöka
kringå flendens högra flygel, isynnerhet emedan man här genom
en tät skog hade möjligheten att komma ganska obemärkt fram,
och sålunda afskära ryssarnas återtåg mot Kuortane och
Tammerfors. Ifall denna manöver hade lyckats, skulle de båda ryska
hufvudarméerna blifvit åtskilda, och Adlercreutz banat väg för sig
till de inre delarna af landet. Men Adlercreutz sände till en
början endast en mindre styrka under major M. Ehrnrooths befäl
mot fiendens högra flygel, von Döbeln fick gå mot Storby och
Gripenberg sändes mot ryssarnas vänstra flygel, hvilken
förmodades vara vid Atapää gård, ehuru fienden i själfva verket ej hade
någon militär därstädes. Den långa vägsträcka som Gripenberg
härigenom hade att tillryggalägga, fördröjde själffallet stridens gång.
Då Ehrnrooth emellertid blef hårdt ansatt från Liuhtarila by,
sändes en bataljon åbolänningar under Reutercronas befäl till hans
understöd.
Döbelns brigad (den 2:a) hade det måhända svårast, ty denna
skulle tåga öfver ett öppet, vidsträckt fält, där fiendens jägare lågo
dolda i den frodigt växande säden, hvarjämte ryssarnas artillerield
sopade ner allt som kom inom synhåll på fältet. Så snart
björneborgarna hunnit ett stycke fram på åkern, kommenderades, till
deras stora förtrytelse, — halt! Man skulle nämligen invänta
Gripenbergs brigad, hvilken höll på med sin långa kringgående
rörelse. Länge lågo björneborgarna sålunda i åkerdikena, hvarunder
deras tålamod sattes på hårdt prof och fiendens drufhagelskott
åstadkom bland dem stor förödelse. Här träffades den tappra
artillerilöjtnanten Gestrin af en gevärskula i hjärtat. Det var ej
tillfälle till annat än att svepa en kappa öfver den unga krigarens
döda kropp och lämna densamma i ett dike.
Döbelns tålamod tog emellertid slut, och, trots befallning, gick
han, innan de andra hunnit fram, till storms[1]. »Med blixtens
snabbhet reste sig alla upp», skrifver en af deltagarna, »rusade
fram och bestormade byn. Jag sprang till mitt folk, som redan
satt sig i rörelse, hann snart till slutet af rågåkern och med en
sådan hastighet öfver det öppna fältet närmast byn, att ryssarna
endast hunno skjuta ett drufhagelsskott, innan jag fick skydd af
husen.» Främst störtade löjtnant M. Blum fram med sitt kompani.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
