Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kapitlet. Striderna i skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riddare at samma orden kaptenerna friherre Lovisin, Bäck och
friherre Lejonhufvud. Vid samma tillfälle öfverräckte han
egenhändigt medaljer för tapperhet i fält åt stabsadjutanterna v.
Vegesack och Gyllenhaal samt ryttmästaren Granér. Alla dessa
officerare hade nämligen under landstigningen vid Lemo utmärkt sig.
Under allt detta bibehöll konungen sin sedvanliga stelhet,
hvilken gjorde ett frånstötande intryck på alla dem, med hvilka
han kom i någon beröring. Sålunda förtäljer samma kapten
Björnstjerna, som anförde angreppet vid Vestankärr, följande
betecknande historia om sin första audiens hos konungen. »Jag
insläpptes i ett litet oansenligt rum, hvarest Hans Majestät tog ensam
emot mig. Stel och frånstötande som vanligt stod han där, klädd
i den namnkunniga Carolinska dräkten, handskar och allt. Med
handen på värjan, med utskjuten underläpp och stirrande på mig
med sina stora, uttryckslösa ögon, ansåg han sig troligen vara
mycket vördnadsbjudande; men lyckades blott att synas något
löjlig. Sedan han kastat en mönstrande blick på min klädsel,
nickade han nådigt, emottog depescherna och började läsa. När
detta var slut, nickade han åter och därmed var äfven mitt
företräde förbi. Jag bockade mig ut ur rummet, utan att hafva fått,
jag vill ej säga ett ord af beröm eller uppmuntran, men ej ens
en enda fråga om kriget, om hären eller fienden. Härom trodde
Hans Majestät sig allt för väl underrättad, att behöfva de
upplysningar en stackars stabsadjutant kunde lämna.»[1]
För att illustrera Gustaf Adolfs frånstötande, brutala sätt
gentemot sin omgifning kan ännu en händelse från hans vistelse på
Åland omnämnas. Expeditionssekreteraren Hedenstjerna, hvilken
åtföljt konungen, var ej någon vacker karl. En dag var han inne
hos konungen och tilltalades af denne med orden: »Hvad tusan
djäflar grinar ni åt?» Hedenstjerna, mäkta förvånad öfver en
dylik fråga, gaf ej något svar, utan bugade sig blott vördnadsfullt.
»Ni ser alldeles ut som en sakramenskad markatta!» tillade
konungen därpå med rytande stämma.
Konungens dåliga sinnesstämning tilltog för hvarje dag under
vistelsen på Åland. I början, då segerbudskapen från norra
armén anlände, närde konungen de bästa förhoppningar om fortsatt
framgång, men senare, inemot slutet af augusti, då motsatta
underrättelser begynte inkomma, blef han retlig och lät sin vrede
taga öfverhand. Redan kort efter segern vid Alavo erhöll
konungen ett bref från Klingspor med anhållan om att krigsfartyg
måtte sändas till Vasa för att därifrån öfverföra armén till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
