Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kapitlet. Striderna i skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nämnda bref var skrifvet omedelbart efter v. Fieandts första
motgångar, för hvilka längre fram skall redogöras. Skrifvelsen
försatte konungen i en gränslös vrede, han blef alldeles ursinnig
på Klingspor. Sent omsider insåg han numera att fältmarskalken
varit orsaken till tidigare olyckor och motgångar under kriget.
Med djupaste harm fattade han pennan och skref: »De enda
fartyg som sändas medföra trupper[1], vapen och föda; men de
skola genast återvända, på det ej någon, jag vill ej säga finne,
skall kunna glömma sig och sitt land nog för att öfvergifva det
i farans stund, då allt befaller ett motsatt uppförande. Om eder
egen hälsa fordrar lugn och stillhet, då är herr grefven mästare
att själf skilja sig från en armé, som täflat att fullgöra sina plikter
på det mest ärofulla sätt, att lätta edra bekymmerfulla omsorger
genom ett noggrant uppfyllande af edra befallningar och att dela
med eder den största lager, som någonsin af en krigare
blifvit skördad.»
»Jag säger ännu en gång, att om Finlands invånare skola
bereda sig och efterkommande en lugnare framtid, måste dessa
barbariska moskoviter drifvas inom de gränser, hvaröfver de
aldrig bort framtränga», o. s. v.
Men ej allenast i vackra ord, utan äfven i handling ville
konungen visa huruledes man borde föra krig.
Redan då Palén efter sin misslyckade expedition återvändt,
hade konungen gifvit befallning om att två nya landstigningskårer
skulle utrustas. Landstigningar med betydliga och välinöfvade
styrkor hade här utan tvifvel kunnat företagas med utsikt om
god framgång och väsentlig nytta, men konungen hade nu en
gång för alla fått i sitt hufvud, att endast använda fåtaliga, och
därtill ofta så godt som alldeles oöfvade trupper. I konungens
omgifning saknades icke kunniga och erfarna män, hvilka efter
bästa förmåga försökte inverka på honom och understöda sin
monark med goda råd, men denne, för stolt och inbilsk att lyssna till
någon, följde endast sin egen vilja, styrd af en trångsynt uppfattning.
Af de nämnda expeditionerna utgjordes den ena af 2,000 man,
anfördes af generalmajor v. Vegesack och var bestämd att afgå
från Gefle till Björneborg. Till denna skola vi senare, i
sammanhang med inträffande händelser vid norra armén, återkomma.
Till befälhafvare för den andra landstignings expeditio nen
utsågs generalmajor v. Lantingshausen. Hans detachement bestod
i det närmaste uteslutande af gardestrupper; dess styrka var 2,650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
