Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11 Kapitlet. Krigslyckan vänder sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 12:e anlände hufvudarmén emellertid lill Vörå, samtidigt
med att 2:a brigaden framkom till Munsala. Vegesack hade
upptagit den till Vasa nyss anlända Västermanlands bataljonen samt
därefter tågat till Lillkyro, inslående samma väg som hufvudstyrkan.
Med upprörda känslor och stegrad oro för hvad påföljande
dag kunde medföra, reste fältmarskalken som vanligt i förväg
norrut. Åt Adlercreutz öfverlämnades att söka rädda armén så
godt han kunde. Natten mot den 13:e stegrades själsspänningen
till det yttersta, ty nu var armén i själfva verket kringgången.
Kosatschkoffski närmade sig Juthas, Vlastoff var i Gamlakarleby
och Kamenski själf med 7,000 man nalkades Vörå.
Klingspors ställning var utan tvifvel högst betänklig. Man har
velat påstå, att han redan var betänkt på att öppna
underhandlingar med fienden, för att af denne utverka tillstånd att öfverföra
armén till Sverige, och att han i Munsala uppbrände sina hemliga
papper. Huru härmed än måtte ha förhållit sig, kom dock
räddningen i sista stund, i Döbelns person.
Liggande i en bondkärra och fortfarande plågad af sjukdom,
färdades v. Döbeln från Vasa genom Vörå och Oravais till
Munsala. Han hade ej önskat kvarstanna i Vasa, sedan svenskarna
utrymt staden; ej heller hade han med de öfriga sjuka velat resa
hem till Sverige, ty hoppet om tillfrisknande och möjligheten att
återtaga befälet öfver sin brigad ville han ej öfvergifva. I
Munsala erhöll han kännedom om den brydsamma ställningen och
blef vittne till den inom högkvarteret rådande fruktan för att
fienden äfven från norr var att förvänta. Det berättas, att han
då från sitt soffhörn, där han låg utmattad, ropat: »Led fram
en häst, så skall jag ställa ordning på den saken».
Allt nog, han förklarade sig villig att trots sjukdom återtaga
befälet öfver sin brigad, och skyndade nu omedelbart tillbaka
söderut för att möta sina björneborgare. Anländ till Oravais såg
han Eeks och Furuhjelms bataljoner jämte Gyllenbögels frikår
tåga fram längs vägen. Men — i hvilket skick återsåg Döbeln
nu sina krigskamrater? Utmattade, klädda i trasor och nästan
barfota! Misströstande om framgång, efter att hafva sett alla sina
bemödanden resultatlösa, släpade de sig numera fram i dyster
sinnesstämning, nedtryckta till kropp och själ. Men strax då
mannen med bandet om pannan hälsade dem, klarnade blickarna
ånyo och lyste af nytändt hopp.
Utan dröjsmål tågade man vidare. Döbeln förde bataljonerna
i rask marsch genom natten mot Juthas. Någon hvila, ehuru
välbehöflig, unnades ej; därtill var ej tid. Ty på vägen mötte ett
från Reutersköld afsändt bud med underrättelse om, att fienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
