Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11 Kapitlet. Krigslyckan vänder sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad som förefallit, insåg jag att intet ögonblick var att förlora,
öfvertog således på eget bevåg befälet och lät slå till återtåg. Knappt
hade fienden bemärkt detta, förr än en stark kolonn, under höga
hurrarop, framrusade längs vägen. ’Nu, herr grefve’, ropade jag
till Schwerin, ’låt se hvad artilleriet duger till’.»
»Denna uppmaning var onödig; lugnare, gladare och
hurtigare officer fanns ej inom vapnet. Han riktade själf; Ryssarna
voro på 50 steg nära; deras anletsdrag skönjdes tydligen. ’Fyr!’
Ett förfärligt verop underrättade huru kartescherna tagit; hela
spetsen af kolonnen störtade till marken; de öfriga ryggade. Pang,
pang! Se där ett par skott till, att skynda på farten!»
»Fiendens jägare voro dock allt för nära och servisen började
falla. Kanonerna bröstades då upp, och drogos några hundrade
alnar undan. Ryssarna framträngde ånyo; men emottogos åter
lika blodigt. Så fortgick striden från backe till backe. Fienden
började småningom hålla sig på tillbörligt afstånd. Den tappre
Schwerin dödligt sårad, ansåg sig nu först kunna lämna befälet
och låta föra sig till ambulanserna.»
Hans häst hade äfven blifvit skjuten, hvarför han besteg en
spannhäst och undkom sålunda starkt blödande till hufvudstyrkan.
Vilhelm v. Schwerin emottogs af Adlercreutz och Vegesack,
hvilka prisade hans hjältebragd, men »om aftonen, mot
skymningen», skrifver han själf till sin moder, »fick jag en ny blessyr och
släpade mig till närmaste by, där jag låg, till dess fiendens kulor
kommo in genom fönsterna. Jag hade blifvit qvar, om inte en
ädel officer, som jag ej ännu lärt känna kastade mig på sin rygg,
och vi kommo lyckligt undan.» I Klingspors egen vagn fick
Schwerin sedermera resa bort, men afled af sina sår den 27
september i Kalajoki.
Under tiden hade ryssarna allt vidare utsträckt sin högra
flygel, för att kringgå svenskarna på denna sida. Det var nära
däran att en del helsingar blifvit afskurna, men de förlorade dock
ej fattningen, utan fällde bajonetterna, de långa fruktansvärda
svenska bajonetterna, med hvilka de raskt banade sig väg.
Reträtten var fri, men äfven den sista patronen förbrukad. Ur detta
ytterst brydsamma läge räddades de i sista ögonblicket genom att
en sluten trupp karelska jägare anlände till undsättning.
Helsingarna drogo sig härefter i god ordning till hufvudställningen, där
de fingo intaga plats i reserven, söderom kyrkan.
Knappt hade detta försiggått, då ryska jägare blefvo synliga
vid skogsbrynet, på andra sidan ängen, hvarifrån de öppnade eld
emot svenskarnas hufvudställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
