Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kamenski följde allfjämt efter, så fort omständigheterna
medgåfvo, och lät ständigt mindre kosackhopar oroa Klerckers vänstra
flygel, hvarigenom denne fruktade att blifva kringgången. Mindre
strider förekommo vid de från våren redan kända orterna. Vid
Ypperi bro och vid Virets torp försvarade Reutersköld ställningen
i flera timmar, men måste dock slutligen vika. Under dessa
strider utmärkte sig särskildt kaptenerna A. Finckenberg och G. B.
Lybecker äfvensom löjtnant G. F. Herlin och fänrik C. Lagermarck,
hvilka båda sistnämnda blefvo sårade. Återtåget fortsattes till
Pyhäjoki, där Klercker, efter att hafva antändt bron, sammandrog sin
styrka på norra stranden. Här ville han försvara sig, men Kamenski,
som hade lärt att medelst kringgående rörelser fördrifva sin
motståndare från starka positioner, tillgrep nu åter detta sätt och gick
med en del af sin styrka ett stycke upp längs älfven. Demidoff
och Kulneff stannade under tiden kvar, demonstrerande framför
svenska fronten.
Till tur för Kamenski inträffade frost, så att han vid
Merijärvi kunde öfvergå älfven. För att förstärka den tunna isskorpan
släpades bräder och halm ut på densamma, hvarpå det hela
öfvergöts med vatten. Den sålunda improviserade bron var tillräckligt
stark för fotfolket, men hästarna fördes simmande öfver, sedan
isen upphuggits.
Då Klercker erfor detta, anbefallde han återtåg, hvarpå
trupperna drogo sig till Brahestad och högkvarteret förlades till Siikajoki.
Dagen därpå, den 15:e, afgick generalmajor Eriksson på
bivägar mot Vihanti, hvarigenom han, ifall det hade lyckats honom
att i tid framkomma, kunnat hota såväl Sandels’ återtåg mot
Uleåborg som Klerckers rygg, äfvensom sambandet mellan de båda
svenska kårerna. Men Eriksson hann ej fullfölja sin rörelse, innan
underhandlingar om stillestånd inleddes. Denna gång utgick
förslaget från Klercker.
Härens ställning var i sanning högst brydsam. De sjuka,
hvilkas antal stigit till 6,000 man, eller två tredjedelar af hela
armén, lämnades så godt som utan all vård och utan
fortskaffningsmedel. De måste kvarlämnas där de befunno sig. »Hjärtslitande»,
skrifver en svensk officer, »var att se de arma öfvergifna kräla
fram längs landsvägarna och förgäfves anropa vårt bistånd mot
de förföljande kosackernas pikar». De med lifsmedel lastade
fartygen hade i följd af de senaste dagarnas frost fastnat i isen. Brist
rådde på det oumbärligaste för truppernas existens, och dessutom
hotades nu arméns båda afdelningar af att blifva kringgångna af
den fientliga styrka, som närmade sig Vihanti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
