Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vållade något missnöje och några rymningar. De senare, likasom
det förra voro likväl mera en verkan af yttre bevekelsegrunder
än öfvertygelse.»
Medan hären sålunda, öfvervinnande de otroligaste
svårigheter, tågade norrut, lämnande efter sig allt det dyrbaraste i
lifvet, reste kapten Björnstjerna, sänd af Klercker, till Stockholm,
för att till konungen inrapportera om det skedda. Den mest
talande bild om hans emottagande hos Gustaf Adolf får man af hans
egen berättelse.
»Uttröttad och halft förstörd», skrifver han, »anlände jag till
hufvudstaden, samt skyndade resklädd som jag var, till slottet.
Jag insläpptes genast och aflämnade mina sorgliga depescher i
konungens egna händer. Med förundran bemärkte jag, att högst
densamme knappast ögnade på papperen; men däremot lät en
bister blick hvila på mig. Jag såg, att ett oväder var i
annalkande; men kunde ej fatta, hvari jag försyndat mig. Detta
upplystes snart. — ’Hur kan Björnstjerna understa sig’, frågade
majestätet högtidligt, ’att visa sig för mig, med en sabel, som ej tillhör
uniformen?’ Jag blef flat, det medger jag. Lyckligtvis påminte
jag mig, att det var samma klinga, som vid Pyhäjoki frälsat mitt
ben. Jag berättade detta äfventyr. Konungen, högst intresserad,
besåg märket efter kulan, och lofvade utfärda en befallning, som
fortfarande berättigade mig att bära detta vapen. (En sådan
generalorder utgafs verkligen.) Härefter nickade han nådigt, och jag
bockade mig ut.»
»Så emottog denna underliga människa nyheten om förlusten
af tredjedelen utaf sitt rike, af detta Finland, som under 6
århundraden utgjort Sveriges säkraste värn. Ej ett uttryck af saknad,
ej en fråga om härens ställning, icke ett ord af beröm för dess
ansträngningar, eller af deltagande för dess lidande.»
I Stockholm och i hela Sverige var sorgen och bestörtningen
allmän. På konungen och på hans rådgifvare kastades skulden
för det timade, hvaremot hären, som bland is och snö, i skog och
ödemark kämpat och lidit, lofprisades och beklagades.
I S:t Petersburg var man ej heller nöjd med konventionen,
oaktadt hela Finland faktiskt därigenom kom i ryssarnas händer.
Kejsaren, starkt påverkad af sin omgifning och särskildt af grefve
Araktschejeff, hvilken länge bemödat sig om att störta Buxhœvden,
tillskref den sistnämnde ett skarpt bref. Alexander framhåller i
sin skrifvelse, att svenska arméns af sjukdom och lidanden
försvagade krafter, hade bort gifva Buxhœvden anledning till att
fortsätta fientligheterna, och att han därigenom med lätthet kunde ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
