Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snödrifvorna, illa klädda och utsatta för isande vindar. Märkvärdigt
nog var antalet sjuka vid denna brigad dock mindre än vid
de öfriga.
Det skulle föra oss för långt att gå vidare i skildringen af
eländet på sjukhusen — det anförda må vara nog. Men några
ord böra dock ägnas den man, som stod i spetsen för
bekämpandet af nämnda onda, ty han har gjort sig fullt förtjänt af att
ihågkommas vid sidan af öfriga hjältar från kriget, ehuru
resultaten af hans verksamhet i följd af ogynnsamma förhållanden blefvo
allt annat än tillfredsställande.
Tidigare har omnämnts, att kongl, lifmedikus Pehr af Bjerkén
innehade första fältläkareplatsen vid finska armén. Son till
assessorn i Collegium medicum Pehr af B., föddes han 1765; blef
student i Uppsala 1781 och tjänstgjorde såsom sjukhusläkare och
fältskär under 1788—1790 års krig i Finland. År 1792 blef han
medicine licentiat samt studerade därefter kirurgi under den
ryktbara Olof af Acrel. Åren 1793—1796 fortsatte Bjerkén att studera
kirurgi i London och Paris samt erhöll 1802 titel af kongl, första
lifmedicus. I februari 1808 utnämndes han till första fältläkare
vid norra finska armén.
Med sällspord energi grep han sig verket an och inrättade
sjukhus i olika delar af landet, men kringgärdade af otympliga
administrativa former, förlamades hans åtgärder ofta i hög grad.
Äfven på slagfälten sågs af Bjerkén ej sällan midt i kulregnet,
hvarvid han alltid lade i dagen manligt mod och själfuppoffring.
Så t. ex. rapporterade Adlercreutz efter slaget vid Alavo att Bjerkén
under striden »åtföljde armén och genast var till hands att
förbinda de blesserade, där de för fiendens eld ännu voro
blottställda». För denna affär belönades han med guldmedalj.
Hans elev Isak Hwasser har yttrat om honom: »Han hade
ett varmt, välgörande och storsinnadt hjärta, en eleverad känsla
af yrkets höghet och ädelhet samt en verklig snillekraft, som ofta
med träffande blick såg en ifrågavarande otydlig eller tvetydig
handlings rätta betydelse. Det fanns starka skuggor i hans inre,
härrörande från indolens, sinnlighet, fåfänga och en stor brist af
teoretiska studier; men de voro skuggor. Hans verkliga natur
var ädel och stor.» Lägger man härtill en ovanlig uthållighet,
energi och plikttrohet, äro hans mest iögonenfallande
karaktärsegenskaper nämnda. Dock bör ännu tilläggas, »att han brast i
moderation och saknade i uppträdandet den besinningsfulla
värdighet, som på hans plats hade varit välbehöfliga, men detta har
man förklarat med att hans nobla grundkaraktär ej kunde
öfverse med vårdslöshet, pliktförgätenhet och okunnighet hos andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
