Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brännvin fingo soldaterna i större portioner än nyttigt var, ty
många berusade sig och måste antingen kvarlämnas, eller ock
föllo de på vägen, där de omkommo till följd af den starka kölden.
Tidigt på morgonen den 17:e satte sig kolonnerna i rörelse i rikt?
ning mot Grislehamn. Det var bitande kallt och därjämte rådde
en stark snöyra, hvarigenom marschen i betydlig grad försvårades;
men Döbeln trotsade naturhindren såväl som fienden. Öfverallt
personligen närvarande, uppmuntrande sitt manskap, gjorde han
sig tillika beredd att, om så fordrades, möta ryssarnas anfall.
På den tidigare utstakade vägen hade af stormen bildats
ofantliga rämnor — intill 10 famnar breda — hvarför en annan måste
följas. Kavalleriet sändes i spetsen för att bana väg, därefter
tågade infanteribataljonerna, uppställda i stora fyrkanter, inom
hvilka trossen var innesluten; kanonerna voro fördelade på
fyrkanternas hörn. Det hela erbjöd en säregen anblick, hvarom von
Suchtelen yttrat: »Man trodde sig se en europeisk krigshär,
iakttagande nödiga försiktighetsmått mot asiatiska horder».
Från Signilskär, dit en del trupper redan föregående afton
anländt, inrapporterades emellertid, att en mindre kosackstyrka
var i sikte. Öfverste Boije erhöll i uppdrag att fördrifva
densamma, men förmådde ej i snöyran upptäcka fienden. Snart blef
dock Kronobergs regementes tross anfallen af kosacker, hvarför
öfverste Fleetwood skyndade till undsättning. Kosackerna
bortdrefvos, men några trosslädar gingo likväl härvid förlorade,
äfvensom tvenne tunga haubitsar, hvilkas fordon gått sönder. För
resten oroades hufvudstyrkan ej vidare under vägen och framkom
mot aftonen till Grislehamn. Förlusterna stego likväl till omkring
300 man, hvilka, utmattade af trötthet och köld, dignat på vägen
och frusit ihjäl. Många af dessa hade öfverlastat sig med
brännvin och hade till följd däraf blifvit tvungna att lämna sig efter.
Eftertruppen, hvilken utgjordes af 368 man från
Södermanlands regemente, under major v. Engelbrechtens befäl, var ej lika
lycklig. För att trygga hufvudkårens rörelser hade denna lilla
styrka kvarlämnats i Granboda och först 16 timmar senare
erhållit befallning om uppbrott. Anländ till fjärden mellan Eckerö
och Signilskär, upphanns Engelbrechtens trupp af Kulneff med
700 à 800 husarer och kosacker och kringrändes från alla sidor.
Döbeln hade tidigare gifvit Engelbrechten order, att ej inlåta sig
i en allvarlig strid mot öfverlägsna styrkor, hvarigenom
manskapet endast onödigtvis skulle uppoffras, utan hellre gifva sig
efter några salfvors aflossande. Likväl försökte Engelbrechten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
