Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finska kusten ligga öarna Replot och Björkö samt några mindre
holmar; ytterst vid hafsbandet höja sig dessutom några fullkomligt
nakna klippor, de s. k. Valsöarna. På motsatta sidan, omkring
två mil från svenska kusten, sträcker sig en annan rad holmar,
af hvilka den lilla Gaddön ligger längst åt söder, och Holmön,
den största, är belägen midt emot byn Ostnäs på fastalandet.
I dessa nordliga trakter är det tämligen vanligt att hafvet
under vintermånaderna betäckes af en så stark is, att den väl
kan bära människor och äfven vida större tyngder; oftast är den
dock mycket ojämn och genombruten af breda rämnor. Af de
våldsamma stormar, hvilka här äro rådande, sönderbråkas och
förskjutes istäcket, så att vägen än spärras af höga, på hvarandra
upptornade block, än af förrädiska, med lös snö fyllda vak, i
hvilkas djup mången spårlöst försvunnit. Att färdas öfver dessa
isfält är förenadt med många vådor, hvilka för en hel armé med
kanoner och tross kunde gestalta sig nog så ödesdigra.
Barclay de Tolly utrustade sin afdelning så godt
omständigheterna medgåfvo, och försökte därvid minska trossen till det
oumbärligaste; endast ett nödvändigt antal slädar för
patronkistorna och de sjuka medföljde. Hvarje man medhade skorpor
för 10 dagar, och hästarnas furage var beräknadt för 4 dygn.
Sålunda, försedda med det minsta möjliga, bröto trupperna upp
från Vasa, och efter två dagars mödosam marsch uppnådde de
den yttersta skärgården vid finska kusten, d. v. s. de små
Valsöarna. Här bivuackerades under bar himmel, icke ens något
bränsle erbjöds de genomfrusna krigarne. Tidigt på morgonen
den 20:e fortsattes färden, hvilken med hvarje steg blef allt
mödosammare, ty den tidigare utstakade vägen hade förlorats ur
sikte, och man var nu tvungen att med tillhjälp af kompass söka
sig fram genom den farliga isöknen. En samtida rysk författare
skildrar denna dagsmarsch i följande ord:
»En förfarlig storm, som rasat hela denna vinter, hade
sönderkrossat isen och hitfört den i stora stycken från hela viken.
Likasom klippor höjde sig dessa i olika riktningar, dels afskärande
vägen, dels uppstaplade utmed densamma. På afstånd liknade
ishvarfven hafsvågor, som ögonblickligen frusit under en stark
sjögång. Man var nödsakad att dels klifva öfver isstyckena, dels
vika af på sidan om dem, dels med möda arbeta sig ur en djup,
med isskorpa betäckt snö. Kölden öfversteg ej 15 grader och vädret
var lugnt; i annat fall hade stormen, högst vanlig vid denna
latitud, kunnat sönderbryta isbetäckningen och uppsluka trupperna.
Ehuru hvarje minut var dyrbar, tillät man dock soldaterna hvila;
de kunde knappt röra sig af trötthet. Hästarna slintade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
