Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På grund af dessa nedslående underrättelser samt med
anledning af ryssarnas nyss gjorda förslag, sammankallade
Gripenberg omedelbart alla högre officerare till krigsråd. Bland de
närvarande voro generalmajor Aminoff, öfverstarna Cedergren,
Jägerhorn och v. Platen, öfverstelöjtnanterna Charpentier, Enoch
Furuhjelm, Reutersköld, Gripenberg och Uggla m. fl. — för det mesta
bepröfvade, modiga krigare.
Någon verklig öfverläggning tyckes likväl ej ha ägt rum, ej
heller torde något protokoll ha förts. »Man kom och gick efter
behag», skrifver en författare. »Gripenberg gick omkring på
golfvet med Cronstedts depesch i handen, samt meddelade: att
fiendens styrka vid Umeå var 10 till 11,000 man, att han förgäfves
föreslagit Schuvaloff stillestånd på 8 dagar, att ryssarnas styrka
vid Torneå sannolikt var 6 till 7,000 man, och att Schuvaloff
erbjudit finnarna att själfva få uppsätta villkoren för en konvention,
blott den innehöll förbindelse om vapnens nedläggande och
återmarsch till Finland.»
De närvarande tycktes finna, att någon annan utväg ej
återstod, och ingen gjorde några egentliga invändningar mot
förslaget. »Go’ herrar!» hade Gripenberg slutligen yttrat, »om någon
bland eder finnes, som vill att jag skall slåss; jag skall ta mig
tusan djäflar slåss, jag har slagits förr!» Härvid slog han med
förtrytelse näfven i ett bord, så att det hoppade. Ej heller nu
uppträdde någon emot förslagets antagande.
Allmänna uppfattningen tyckes varit den, att ingen annan
utväg stod till buds. Detta framgår äfven ur krigsrättens protokoller.
Sålunda vittnade Charpentier, »att han för sin del ansåg
konventionen vara högst nödvändig, och omöjligt att på annat sätt
kunna undgå att blifva krigsfången, helst retraite icke kunde
verkställas». Öfverintendenten Jägerhorns, öfverstelöjtnant Enoch
Furuhjelms m. fl:s vittnesmål öfverensstämma äfven häri. Man ansåg
nämligen, att armén omöjligen kunde tillryggalägga den 39 mil
långa vägen till Umeå, ty lifsmedel saknades därtill, foderförrådet
var otillräckligt, och hvarje försök till motstånd mot den vida
öfverlägsna fienden var fåfängt.
Lämnad att själf omhändertaga sitt öde, tyckte sig den fåtaliga
återstoden af finska armén numera vara öfvergifven af alla. Vi
läsa i den »allmänna journalen» följande utgjutelser, hvilka tolka
officerarnes känslor och delvis äfven motiven för befälets
tillvägagående. Först klagas öfver »att de finska befälhafvaren a blifvit
lämnade i djupaste okunnighet om hvad man hade att hoppas af
den politiska förändringen i Stockholm». Därefter yttras: »Redan
i osäkerhet om rätta förhållandet af de till cheferne sända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
