Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16 Kapitlet. Sommarfälttåget i norra Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Burman för att närmare taga reda på förhållandet. Innan Burman
hunnit aflägsna sig, anhöllo vasagossarne om tillstånd att »börja
leken med en säker salfva och sedan med friskt hjärta, hurrarop
och fälld bajonett, öppna sig och andra väg». De ville gärna
upprepa leken vid Virta bro, men Burman bad dem gifva sig till
tåls till dess han hunnit återvända från sin undersökning.
Emellertid fann Burman att allt öfverensstämde med parlamentärernas
ord, och sedan äfven Furumark öfvertygats om det vanvettiga uti
att utan minsta: utsikt till framgång uppoffra sina soldaters lif,
antog han Alexejeffs villkor.
Dessa voro: att trupperna skulle återvända till Skellefteå och
där aflämna sina vapen, men återfå trossen; att finnarna skulle
återvända till sina hemorter och under vägen dit åtnjuta
underhåll; att de finska officerarne skulle intill krigets slut åtnjuta sina
löner och boställen, hvaremot de svenska officerarne på hedersord
tills vidare skulle stanna i Skellefteå.
För några officerare, nämligen kapten Florus Toll, kornetten
P. Brunow och fänriken J. F. Wilhelms jämte ett antal af 40—50
man lyckades det emellertid att obemärkt kasta sig i skogen och
på omvägar framkomma till Umeå.[1]
Sålunda gingo nu åter omkring 600 man förlorade, af hvilka
130 fallit under dagens strid. Af norra finska armén återstod
numera endast 1,200 man, till större delen savolaksare, men äfven
ett mindre antal österbottningar, uleåborgare, nylänningar,
karelare och vasagossar. Denna fåtaliga skara sammanslogs härefter
till tre bataljoner, hvilka benämndes fältbataljoner, »förmodligen»,
såsom en författare yttrar, »emedan deras mål var att till sista
man förgås i fält». Nämnda tre bataljoner ställdes under v. Törne,
Duncker och v. Essen och bildade till sammans en brigad, hvars
befälhafvare blef öfverste Fahlander, numera adlad med namnet
Edelstam.
Furumarks dagtingan har blifvit klandrad, då han mycket väl
i tid hunnit draga sig undan. Dock säger Wrede i sin rapport
härom: »Skellefteå detachementets olycka är en af de händelser,
som ej stått i mänsklig makt att förekomma». Wrede ville härmed
taga den tappre Furumark i försvar, visserligen i välmenande
syfte, men något tvifvel föreligger i alla fall ej om att olyckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
