Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17 Kapitlet. De sista striderna och freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Konungens Nådiga välbehag — Riksens Ständers ömma
välvilja — Svenska folkets beundran — Svenska arméns
högaktning — mina förmäns vänskap — mina medbröders erkänsla —
min egen tillgifvenhet — för Eder, är det offer, som åt Eder
helgas och af mig frambäres.
»Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet,
jag å allas vägnar till Eder yttrar, är i lika förhållande. Till
dennas tolkning fordrades en vältalares hela förmåga; — men
jag är soldat. — Soldat! hvad stolt benämning! då jag har denna
titel af Eder — för. Eder — och med Eder. Emottagen då ett
upprördt hjärtas okonstlade tankar; och I Svenska Trupper, som
vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen lefvande
vittnen till Svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. Svenskar!
varen stolte öfver att hafva sett dessa Finska lämningar! minnens
dem! högakten dem! — Sen deras aftynade kroppar, deras bleka
ansikten, — de bära vedermälen af deras trogna, änskönt
fruktlösa bemödanden att befria sin fosterbygd under förflutna åren!
Och I Finnar! När I återkommen till fosterbygden, så frambären
Svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Veten, att änskönt
I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna eller
afstympade lemmar, medfören i likväl en rättskaffens krigsmannasjäls
dyrbara prydnad. Fiender till Svenska moderlandet kunnen I
aldrig blifva, därom är jag förvissad; men förblifven allan tid
Dess vänner! Skulle det nya herraväldets makt hindra Eder
önskan och viljas utöfning, så låten med hjärtats och tankens tysta
språk välsignelse tilldelas moderslandet! Påminnen Edra barn
därom! Vi skola från släkte till släkte välsigna Er — högakta Er!
»Ett beder jag Er: att när I nalkens de ställen, hvarest vi
besegrat våra fiender, och då I där sen den usla sandhög, som
betäcker våra stupade kamrater, — gifven deras stoft välsignelsens
suck; — de hafva dött hjältar — och deras aska vårdas af ärans
vålnader. I kännen människohjärtats mångfaldiga nycker, dess
anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig aldrig förgäta;
men knappt äro några veckor förflutna, förrän ostadigheten giort
ett annat val. Ty tiden förändrar allt — med den glömmes allt.
Dock försäkrar jag Eder, och I skolen själfva finna det, att
krigsmannasamband knutet vid strid — faror — blod och död,
upplöses aldrig. Således ären I och vi förvissade om hvarandras
kärlek; ty krigsmannabrödraskap räcker lefnadens tidslängd; och
den tacksamhet jag Er förkunnat och nu förkunnar, har med
detta vårt samband en oupplöslig förening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
