Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej samvetstvång mera utsträckte sin hand
Att åtskilja hjerta och själ;
Ej våldet mer fjättrade folken i band
Och splittrade grymt deras väl.
Med svärd var förintad den bullrande slägt
Och menniskoslägtet af lidanden väc t
Till känsla af frihetens glädje. 1
På tronerna suto med medborgarkrans
De kungar i gyllene frid,
De hade fått lära att ädlare fanns
Ån slafbojor, dödsbål och strid.
De hade lärt ära och älska sitt folk,
Och kärleken stod invid tronen som tolk/
Och tillit var konungakronan.
De aktade mera ej klangen af börd
Och anor från forntida dag,
Den ädle blef skattad, den kunnige hörd,
Föraktad hvar veklig och svag!
De hade lärt inse den sanning af gull:
Att folken ej skapats för furstames skull,
Men furstame alla för folkens.
Och konsterna fingo från tronen sitt ljus, —
— En vård så nödväridig för dem!
Ej villorna krälade mer i sitt grus
Och utvalde jorden till hem.
Ty sanningen satt som en strålande sol
Och spridde sin strålglans från pol och till pol,
Och skingrade dimmornas välde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
