Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Sista akten (Ur Renässansmannens liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckt framför varje samling av hans dikter, som
utkomma. Hegel sjungande botpsalmer på dödsbädden
kunde bli en freskomålning i vestibulen till Berlins
universitet.
Men det mest gripande aktslut är Oskar Wildes
fängelseskildring De Profundis. Han var den s. k.
renässansmannen, som grävde upp hedendomen med
dess falska skönhetsdyrkan inneslutande det fulaste av
allt. Kierkegaard skulle kallat honom estetikern, den
kallhamrade njutaren, egocentrikern kring vars lilla
jag hela världen rörde sig, för att förstå honom ensam.
Många, vilseförda som han av sin ungdoms
villoandar, ha gått tämligen fria från det offentliga straffet,
och W. synes ha blivit utvald till ett lysande exempel,
väl valt, ty hans ställning, i sitt land åtminstone, var
nästan avgudens. Vad han skrev saknar
ursprungsbeteckning, förefaller vispat, skum; bara appretyr, som
borttvättad icke visar någon väv. Oroar som
korsljus eller speglar i en offentlig lokal, i en
irrgångssalong, med villande linjer och falska
panoramaperspektiv; löper ur handen som äggvita eller
grodrom; bakvänt, som i Dorian Gray, där mannen skulle
genom nattvaksexpeditioner ha förlorat sin ungdom,
under det nu det är tvärtom porträttet som ändras.
Emellertid, sista akten spelades, och den
övergick allt fasligt, var så faslig att W. icke kunde skildra
dess detaljer, som dock den muntliga traditionen
bevarat i en Swedenborgsk legend.
Medlidande och fruktan väckas av De Profundis,
och man ville gärna frikänna den som kanske var
villfarelsens offer; världslig domstol skulle aldrig dömt
honom, om han icke själv vädjat till den för att anlägga
orättfärdig sak, något som vår renässanskritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
