- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 46-48. En blå bok. Del 1-4 /
680

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Pose och geste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och deras själar råkades. Min arbetande bekante blev
strax en annan människa, talför, exalterad, intressant.
Och nu upptäckte jag, att han var en helt annan
person, med helt andra meningar än jag delvis trott. Jag
undrade om han nu gav en roll, anpassande sig efter
den nykomne, men tänkte strax att han kanske hellre
spelat för mig, vilket föreföll naturligare. Men jag
var icke säker, om han på visst sätt spelat för oss
båda, såsom självlösa mänskor göra. En tid efteråt
satt jag under en hel månad för ett porträtt, och måste
posera i en viss dräkt och en tämligen imponerande
ställning. Målaren såg mig en hel månad posera, och
i samma gest och i samma stämning som posen
framkallade.

Sista dagen kom en mäktig person på besök, han
hade för tillfället mitt öde i sin hand. Jag konverserade
honom en timme, alltunder det målaren betraktade
mig, med undrande blickar. Dessa blickar väckte min
självuppmärksamhet, och när den främmande gått,
fick jag för mig, att jag genom anpassning narrats
giva en roll, för vilket jag skämdes.

Swedenborg skriver på ett förfärligt sätt om dem
»som tala med himlen och tänka med helvetet» och
likaså om människan i världen, »då hon tänker av sin
ande, vilket sker, då hon är ensam, varemot många
tänka annorlunda då de icke äro allena».

Det är nog så; och man ser människor,
tungsinta i ensamheten, bli glada, när de råka en
människa. Sällskapsmänniskor äro dystra i ensamheten,
och för att dölja sin sorgsenhet gå de i sällskap,
somliga för att få beklaga sig, andra för att få tala om
annat och glömma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:39:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/blabok/0680.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free