Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - En ovanlig bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en rekommendation för mig, ty min vän om
morgonen var en aktad och rik man, förr officer.
Det enda som jag inte tyckte om var att han
gick och småvisslade in i munnen, när han
passerade.
På åttonde året inträdde en brytning i vårt
vänskapliga förhållande.
Jag hade nämligen fått sorg, den största en man
kan få: jag hade förlorat hustru och barn...
Så kom jag gående, och när han var nästan
mitt framför mig, så drog han ett brett grin, så
hånfullt, elakt, att jag kallnade. Och nu såg jag för
första gången hans tänder, under mustaschen, det
var ett ont djur, som bet. Jag fattades av en sådan
skräck för mannen, att jag en lång tid gick ur vägen,
när han kom, och jag sökte slutligen förlåta honom
med att tänka mig att jag sårat honom i någon av mina
skrifter, utan att jag visste eller ville.
Men mina ögon fick han aldrig mer; och det
måtte ha retat, att jag inte såg åt honom, ty hans
visslingar blevo tydligare och övergick ibland till ett
gnolande, när han passerade mig. Nu avskydde jag
honom, och jag kände även mitt underklassblod koka
vid baronens råa grin. Så gick ett år till.
En morgon tog jag i tidningen, och såg baron
H:s porträtt med ett kors under. Han var död!
Det gjorde intet intryck på mig, utan var som det
skulle vara, och porträttet var likt.
I de dagarna hade jag för vissa orsaker valt en
annan väg för mina morgonvandringar, och kunde
således icke sakna den döde i promenaden. Men efter
en tid återtog jag min gamla stråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
