Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Lustgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samvuxna, att utlösningen av personligheten blir den
smärtsammaste operation som existerar. Det är ett
slags död.
Om man rycker upp ogräs kring en
blomsterplanta, så tvinar plantan först, dels genom att rötterna
skadas, dels genom berövad skugga, fukt och stöd,
kanske sällskap bara.
Sorgen i detta fall liknar den efter en död, men
är icke så uppbygglig och förädlande. Den
bortgångne hägrar visserligen, och undergår i minnet en
apoteos, det fula strykes ut, förebråelserna stiga upp,
saknadens tomhet gapar efter näring, själen slites i
trasor av den som gick och tog med sig de finaste
rötterna, så att det känns som en förblödning.
Minnena som äro gemensamma skola skiftas, men kunna
icke delas; de krossade illusionerna från kärlekens
första vårdagar skakar tron på allt; det går ett verop
genom världarne, som om ett brott vore begånget,
ett ohjälpligt som synden mot den Helige Ande;
kärleken, Guds skaparekraft, himmelens solvärme, livets
ursprung har upphört finnas, kaos och mörkret börjar
om igen; det är en andlig död, utan tröst, utan
hopp.
Men likafullt, det blir något kvar, om där har
varit något. Även om båda parterna i detta fall gifta
om sig, sitter ett minne av det första kvar. Det kan
icke göras ogjort, icke glömmas; och hur fult
förhållandet var, så liknade dock de bästa stunderna
något som icke finnes här på jorden. Det var i sin
härliga början en lustgård Eden, en stegring av
tillvaron där man kände guddomens närhet. Det var
icke sinnesvillor, utan en högre verklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
