Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 BERÄTTELSER
och gräs; solen sjönk och kastade rosigt ljus över
vikar och holmar, och fjärdarna lågo blanka, stålblå
som urklippta stycken av himlen.
Ångbåten var åter fylld med folk och hade lagt ut.
Tekla satt på däck med herr Roberts, reskappa under
fötterna. Vid hennes sida talade herr Robert
oupphörligt, lutad framåt och på sned för att kunna se
hennes ögon. Modren sov och fadren var i förrummet.
Herr Robert vände ryggen åt de rosiga
fjärdarne och holmarne och såg endast i Teklas ögon
och talade. Han åt henne och drack henne med sina
blickar, han omfamnade henne och kysste henne med
sina ord, han andades på henne, som om ban ville
tina upp snö, han jagade henne från gömsle till gömsle
för att fånga henne i en ’bekännelse, men Tekla kröp
bakom oupphörligt, oupphörligt.
Slutligen hade han henne:
- Varför gick ni på Nygatan varje middag?
frågade han djärvt med hela feghetens mod, som gör
hjälten.
- Därför... jag vet inte... jag kunde inte
annat, svarade Tekla.
- Ni kunde inte annat. Var det för att...
- För att möta er!
Nu var det sagt. Han sprang upp och lyfte
hatten, som örn han ville svalka sin panna, släppa
ut ett farligt överskott av tryck, som hans heta hjärna
hade alstrat.
- Är det sant? Är det sant, att ni har mig kär?
- Det är sant, svarade Tekla tvekande, såsom
om hon i detta ögonblick ville vara sann och därför
måste tänka efter, om det var så, som hon sade.
Gnistan hade sprungit över och antänt. Herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
