Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anden i flaskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ambassadören svarade per telegraf: Känner inte
James Anderson. Nu ansåg Lillköpings riksdagsman
av oppositionen, att en ambassadör, som icke hade
mera reda på sig än så, borde prickas; därför
interpellerades utrikesministern och anmanades göra en
påminnelse hos ambassadören. Då ministern vägrade,
föll hans kungliga proposition; och han måste avgå
dragande med sig hela ministären. Det blev kris,
och som nya val förestodo, infördes James Anderson
på programmet.
Det var rysliga dagar för vår tidningsman. Han
höll sig instängd, tänkte resa till Amerika, men hade
inga pängar. Ritarn och han sutto på var sin stol i
kammaren med nedfällda rullgardiner. De levde i
en skräck, väntande få se polis och militär bryta
in; ibland tyckte de sig höra James Anderson själv
i trapporna. Slutligen fattade tidningsmannen ett
beslut.
– James Anderson måste dö, eljes äro vi
förlorade.
– Men om han dör, så ligger Lillköping i ruiner,
ty lånen bli uppsagda.
– Det här kommer vi aldrig ur! Men James
måste dö!
Nekrologen skrevs, ritaren ritade porträtt med
sorgkant, och staden höll en sorgefest med prolog på
teatern; men det blev även en tacksamhets- och
glädjefest, ty nu skulle arvet utfalla. Tidningsmannen, som
skrivit prologen, grät när han stod på scenen, grät
av fasa mest för den krasch, som nu måste följa. Han
hade nog velat öppna munnen och förklara allt vara
ett dåligt skämt, men vågade icke, ty landet stod i
lågor av valstriden. Han skonades också, ty vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
