Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Några blickar på tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midsommarskransar och Kristi lekamen- och blodsfester. Ja, om
man så vill, och även detta, så sorgligt det synes, är
dock ett nödvändigt, ty vid varje vändpunkt i
samhällenas, statens eller kyrkans historia inträffar alltid
ett stillestånd, ja, en reaktion, som slår över, då det
gamla kastas bort och man står tomhänt innan man
ännu hunnit söka sig ett nytt.
Att religionen skall gå framåt, liksom allt annat,
lär väl ingen förneka, hälst då historiens vittnesbörd
om reformationer stå så nära till hands. Och om icke
dessa bevisade något absolut, så se vi väl ändå det
berättigade i att man går att söka något bättre, då ens
själ ej mera kan tillfredsställas av det gamla, vilket skall
störtas ej därför att det är gammalt, utan därför att
mänskoanden ej kan låta sig påtvingas föreställningar
och idéer, vilka hon avgjort finner stridande mot
hennes andliga behov. Mitt i denna otrons, det flacka
räsonnementets och de materiela intressenas tid
pågår dock en märklig strid, en andlig strid på liv och
död, som visar de klagande idealisterna rätt tydligt, det
vi ej så sjunkit i materien som de mena: striden mellan
den gamla auktoritets- och känslotron gentimot den
nya - vad vi skola kalla henne står ännu oavgjort.
- Och detta är en allvarlig kamp, fastän ej de stridande
låta stöta i trumpet och taga till svärden. Det är
en andarnes tysta strid, som utkämpas inom varje
människas bröst, men träder hon ut på fältet, så
kämpas med intelligensens oblodiga vapen, och därför
kunna vi tacka Gud, att vi vuxit ifrån det råa
våldets tider, då man ville tvinga en odödlig själ med
vapen av järn.
Det gamla uppträder, nu som alltid, med
förtvivlans mod för att försvara sina gudar och altaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
