Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Erik Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Middagen gick, brännvin äskades som mellanslag
mellan vinerna av Hans Höghet, som icke sade ett ord.
Nordenskiöld talade slutligen, på Engelska, för
Prinsen, som svarade på Japanska, och tolkades av
tolken.
– Det högfärdiga kräket! sade Stuxberg, han kan
ju Engelska.
Här inskjuter jag en liten scen, som belyser
Nordenskiölds naiva sätt att se den snöda världen med
sina oskyldiga blickar, demokratiska, emedan han väl
tyckte alla människor vara tämligen lika, att supa kål
med.
Hans Forssell får efter soppan ögonen på min
ringa person, som måtte med sitt bohèmeartade yttre
ha stuckit av. Vändande sig med en blick åt mig till
Nordenskiöld, frågar han halvhögt: Vem är det?
Nordenskiöld skriker till svar:
– Nå, det är ju Strindberg!
– Vilken Strindberg? viskar Forssell för att få
ner tonen.
– Röda rummet, vet ja ju.
Nu trodde jag Statsrådet skulle turnera, men i
stället ber han Nordenskiöld föreställa, och sedan drack
han mig till, med en ljus, förstående blick, som jag
icke glömmer. Efter en stund upprepas eget nog
samma scen, i det presidenten Wærn gjorde om
Forssells fråga: Vem är det?
– Det är ju Strindberg, Röda rummet! skrek
Nordenskiöld.
Men presidenten Wærn böjde endast huvudet ner
i bringan och försjönk. Han hade en annan syn på
saken, och det fann jag helt naturligt.
Efter dinéen tågades in i Nordenskiölds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
