Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barnsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om någon frågat gossen, vad han hälst av allt
önskade, så skulle han kanske icke svarat, att han
ville gå in vid flottan, ty denna dröm föreföll honom
alltför djärv att våga drömmas högt.
En dag mot slutet av juli månad hörde han
en av karlarne säga: – Det här kan inte räcka så
länge! – Vilket då? svarade en annan. – Det här
med hudarne; det finns bara ett hundra kvar!
Hoppet var väckt, hoppet att bli fri från det
stinkande och orenliga arbetet, och därmed vaknade
längtan efter det nya okända, som måste komma.
Och så stark var hans åtrå ditöver på andra
stranden, att han redan började planlägga en rymning i
händelse man skulle vilja kvarhålla honom.
Kommunen var nämligen honom i fadrens ställe och som
förmyndare; och ordföranden i kommunalen,
jaktuppsyningsmannen, var därvid den bestämmande
rösten.
Emellertid, pesten hade upphört, hudarne voro
slut och anstalten skulle rengöras och stängas. Ingen
sa någonting åt gossen, ty var och en hade nog med
att tänka på sig själv. Och när han en morgon fann
karantänshuset stängt, gick han att söka mästaren
för att höra sig om. Doktorn var som vanligt
godlynt mot barnet.
– Jo, du är ledig nu min gosse! var allt vad
han sade. Och då pysen dröjde, tillade han:
Fångarne få stå inne till kommunalens förfogande.
Då gick Torkel Öman upp på vindskammaren,
klädde sig i söndagsdräkten och gav sig därpå ut
att söka en båt, ty nu var han besluten fara över
sundet att gripa lyckan. Gå och fråga kommunalen
vågade han ej, ty han var så säker att de skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
