Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en timmes god gång hade de höjden av
den vita ön och en lätt tryckning på röret vände
stäven åt Landskrona som syntes i norr.
- Räddade! ropade rorsmannen, och tände en
cigarr.
I detsamma syntes en liten ångare pila ut från
Ven och hålla ner på seglarne.
- Vad är det för en ångbåt? frågade frun.
- Det är en tullbåt! svarade baronen som var
hemma på sjön.
Men nu hissade ångaren en gul flagg och blåste.
- Ja, det rör oss inte! - Och baronen höll
kursen.
Men ångaren lovade, signalerade med flaggan
och blåste många korta ljud liknande nödrop. Han
ökade farten. Då reste sig baronen vid röret vild
som om han ämnade hoppa i sjön. Det hade slagit
upp ett minne hos honom om utbruten kolera i
Hamburg, och han skrek.
- Det är karantän! Tre dygn! Vi äro
förlorade!
I nästa ögonblick satt han åter på sin plats,
halande storskot, och fallande för vinden, rätt ner
i sundet.
Jakten började, men snart låg ångaren för om
stäven på seglaren som var fångad.
Hela den väl uttänkta planen att söka undgå
nyfiknes blickar hade strandat, och när deras
segelbåt bogserades in i hamnen på Ven, mottogos de
olycklige av hundra landsmän som från bryggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
