Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Alexandre Dumas fils, tror jag!) Hon bad dock
alltid få vara hans vän, och anhöll om ett möte i dag.
Därpå svarade han med ett farväl och tack.
Nu haglade depescher och ilbud, och mot afton
inträdde hotellets kypare och anmälde en dam som
väntade därnere i en vagn.
Först tänkte han säga nej, men då kunde han
vänta henne på sitt rum, och då vore bandet knutet.
Han gick därför ned, inträdde i vagnen och utan
reflexion eller resonemang möttes de i en kyss, som
föll sig helt naturlig.
Och därpå uppstod ett stormigt samtal, som
liknade väl mycket ett gräl.
Hon fordrade att han skulle följa henne på
resan denna natt redan; men han sade bestämt nej,
ty blevo de synliga tillsammans, skulle det i morgon
stå i alla tidningar om »enleveringen», och det hade
han ej samvete till, både för hennes föräldrars skull
och sina egna barns. Han var beroende ännu av
andra människors hjälpsamhet, och i samma stund
han vore känd som äventyrare skulle alla hjälpkällor
stängas.
- Då älskar ni mig icke!
- Vov, vov, mitt lilla barn, äro vi nu där!
Och han måste skratta åt henne. De stego ur
droskan och fortsatte kalabaliken på en liten grön
gata ner åt stranden till. Ibland tog han henne om
halsen och tystade hennes mun med en kyss.
- Att ni är förryckt, det har jag sett, men jag är
en halvgalen människa, ser ni, och med mig kommer
ni inte ur fläcken.
- Jag går i sjön! skrek hon.
- Gott! Jag kommer efter och kan simma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
