Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därpå satte hon sig att betrakta honom.
- Skall du icke äta? frågade han.
- Nej, jag är icke hungrig, svarade hon, och
fortsatte att betrakta honom.
Då steg han upp, tog hatten och gick ut.
- Skall du gå ut? frågade hon, det skall jag
med, så då få vi sällskap.
Han gick före med långa steg, hon efter. För
att pina henne sökte han solsidan utmed en vit
vägg där hettan var enorm och det reflekterade ljuset
kom ögonen att svida. Därpå släpade han henne
ut till Chelsea, där inte ett hus fanns som kunde
skugga. Hon följde som en ond ande.
Här de kommo till floden, tänkte han ett
ögonblick knuffa henne i vattnet, men gjorde det ej.
Han gick ner på stranden, där kalkskutor lossade,
ångvinschar pustade stenkolsrök, trossar hindrade
passagen. Han hoppades hon skulle falla och stöta
sig, bli knuffad av hamnarbetare, önskade att en
schåare omfamnade henne och kysste, ja, han trodde
sig kunna med lugn åse hur en hamnbuse våldtog
henne, så gränslöst var hans hat, och hennes.
Förgäves klev han över tunnor och skottkärror,
gick mitt igenom kalkhögar, ämnade ånyo hoppa i
floden och simma till andra stranden, men återhölls
av tanken att hon möjligen också kunde simma.
Slutligen tog han en bukt som en av bromsen
förföljd tjur, ner åt Westminster där bakgatorna
vimlade av de besynnerligaste figurer, vilka liknade de
hamnar man ser i skräckdrömmar; gick in i kyrkan
för att liksom skubba av sig en ohyra, men hon var
med, outtröttlig, tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
