Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ilmarinen förändrad, kylig och generad. Denne hade
nämligen hört att vännen gift sig med en dam av
rik familj, vilket ock var fallet, och därför kunde
han ej förstå denna hastigt påkomna misär. När
nu den nykomne frågade om de skulle supera
tillsammans, ursäktade sig finnen med att han var
bjuden till en födelsedag.
- Jag bor nämligen tillsammans här med Lais’
äldsta vän, du vet, svensken, som var förälskad i
henne och kom på slutet.
- Är han här?
- Ja, han bor här, sedan Lais förlovat sig med
ryssen, som övergivit sin kvinna och sitt barn.
- Bor han här? Han hatar väl mig också?
- Ja, uppriktigt sagt, nog kommer din närvaro
att plåga honom.
Och så fick han gå ensam första kvällen.
Ensam efter en lång ensamhet på tu man hand med
en kvinna, och sedan ensam med sig själv!
Han kände sig som om han vore under någon
förbannelse. Denna obetydliga, obildade Ilmarinen,
som han ur intet dragit upp, infört i sin krets,
fött och härbärgerat, för de små ärenden han gick
till teatrar och förläggare, vilket dels var en heder
för den okände ynglingen författaren, dels en fördel,
emedan han därigenom själv skaffade sig inträde
med sina arbeten. Nu övergav famulus sin lärare,
emedan han icke trodde där var mer att vinna, och
emedan han ansåg sig kunna reda sig själv.
De dagar som nu följde voro så ohyggliga att
han återigen kom på den tanken att detta icke kunde
gå naturligt till, utan att den svarta handen ingrep
i hans öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
