Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Slitningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SLITNINGAR 157
När våren kom, reste icke kusin hem utan
följde med till en badort. Där anställde hon ett
sällskapsspektakel för ortens fattiga, och hon och
baron spelte mot varandra, naturligtvis älskaren och
älskarinnan. Med den lika naturliga påföljden att
lågan blossade upp, fångvårdsfrågan fick sommarlov
och kärleken tog eld. Men det var bara andlig eld.
Gemensamma intressen, samma åsikter och kanske
liknande lynnen.
Friherrinnan hade haft god tid att tänka över
sin ställning. En dag sade hon åt mannen att, efter
som det var slut emellan dem, det vore bättre att
skiljas. Detta ville han i grunden icke, och han
blev förtvivlad. Kusinen skulle rappelleras och hon
skulle se, om han var en man av ära.
Kusinen rappelierades. Så började
korrespondensen. Friherrinnan måste läsa alla brev. Hon ville
det icke, men baron fordrade det. Slutligen gav han
med sig och han läste ensam sina brev. Slutligen
kom kusinen igen! Då brast $et löst! Baronen hade
upptäckt, att han icke kunde leva utan henne! Vad
skulle man göra! Skiljas? Det vore att dö!
Fortsätta! Omöjligt! Upplösa äktenskapet, som baronen
numera insåg vara prostitution, och gifta sig med
varandra? Ja, det var det enda hederliga, om ock
det var smärtsamt.
Men det ville hon icke! Hon ville icke hetas
ha lockat en man från sin hustru; och skandalen,
skandalen!
- Men det var ohederligt att icke underrätta
hustrun, det var ohederligt att gå vidare; man visste
icke huru långt det kunde gå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
