Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Höst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖST 243
- Du är glad att bli av med mig, du, sade
han, icke utan en liten bitterhet, men jag kommer
nog att sakna Er.
- Du är som huskatten, du saknar din varma
vrå, men inte tror jag du saknar mig så fasligt.
- Än barnen då?
- Ja, när du är borta, men när du är hemma,
så gnatar du på dem, inte som värst förstås, men
ändå! Ånej, du håller nog av dem tror jag, jag vill
inte vara orättvis.
Vid kvällsbordet var han mycket blid och kände
sig illa till mods. Han läste icke aftontidningarne
utan sökte bara samtal med hustrun; men hon var
så upptagen med omsorger, att hon ej gav sig mycken
tid med prat, och dessutom hade hennes känslor
hunnit stålas bra nog under tio års kampanj i
barnkammaren och köket.
Han var mera känslofull än han ville visa, och
oordningen i rummet satte honom i oro. Han såg
bitar av sitt dagliga liv, av sin existens kastade huller
om buller på stolar och byråar och den öppna, svarta
kappsäcken gapade mot honom som en likkista, där
vitt linne svepte om svarta kläder, som ännu buro
märken av hans knän och armbågar, och han tyckte
han låg där själv i den vita stärkskjortan färdig att
med locket över sig föras bort.
Morgonen därpå, en Augustimorgon, rusade han
ur sängen, klädde sig med andan i halsen och var
mycket nervös. Han gick in i barnkammaren och
kysste alla barnen, som gnuggade sömnen ur ögonen,
och efter att ha omfamnat sin hustru satte han sig i
droskan att fara till järnvägsstationen. Resan, i
sällskap med förmännen distraherade honom, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
