Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mot betalning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MOT BETALNING 329
- Gå icke ifrån mig, snyftade hon, övergiv mig
icke utan stanna och låt mig tro på dig.
Det var första gången han hade sett henne giva
utbrott åt sina känslor. Denna fina kropp, som han
beundrat och som han älskat, kunde då få liv. Det
rullade då varm blod i dessa ådror, blod som kunde
destillera tårar. Han smekte hennes panna.
- O, sade hon, det är så skönt när du smeker
mig så där. O, Albert, så skulle det alltid vara!
- Ja, svarade han, varför har det icke varit så?
Varför?
Heléne slog ner ögonen och upprepade endast:
– Varför?
Hennes hand dröjde i hans, och han kände en
skön värme sprida sig från den mjuka sammetslena
lemmen, som han tryckte, och alla hans gamla känslor
för henne blossade upp, men nu med hopp.
Slutligen reste hon sig:
- Förakta mig icke, sade hon, hör du det,
förakta mig icke.
Och hon gick in i sitt rum.
Vad var detta? frågade Albert sig själv när han
gick ut i staden. Genomgick hon någon kris?
Började hennes liv som kvinna nu först?
Han var ute i staden hela dan. Gick på teatern
om kvällen. Man gav Sällskap där man har tråkigt.
Blev han ond, när han såg den platoniska kärleken,
själarnes förening och det där avslöjat, belett? Nej,
han blev icke alls ond. Det var som om ett skynke
av finvävda lögner dragits från hans goda förstånd;
han log åt det älskvärda djuret, som sannfärdigt
stack fram sitt huvud under teateränglarnes
kartongvingar; han log nästan med tårar över sitt långa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
