Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Den starkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
374 GIFTAS
Dukade han under för löjet? Fann han sin
ställning ohållbar? Ansåg hon sig förödmjukad av
att vara på hans fribröd?
Vem vet?
På Victor Hugos begravning stod en ensam
droska vid Porte-Maillot färdig att rycka in i
processionen. Det var en enbetsdroska, med ett enkelt,
fattigt utseende, en sådan som en full karl eller en
på gatan sjuk forslas bort i. På kuskbocken var
upprest ett slags obelisk klädd i svart, prydd med en
krans av granris och blommor, ini vilken en vers till
Victor Hugo var präntad.
I droskan sutto två äldre fruntimmer och en karl,
karlen på baksätet. Fruntimmerna höllo en stor fana,
vars duk de slogo ut för vinden. Där var målad
en tavla föreställande ett landskap, i vilket stodo
representanter av alla jordens folk, räckande varandra
handen. Över var skrivet i guld: La République
Uni-verselle, och därunder en vers av Hugo till
Universalrepubliken.
Alla förbigående, blusar som redingoter,
dekorerade och odekorerade, kvinnor som män, stannade
pliktskyldigt för att skänka sitt skratt åt spektaklet.
Och de som icke ville skratta, de måste, för att rädda
sin heder och sin intelligens.
Men de två kvinnorna höllo fanan högt, bifogande
då och då en förklaring, allvarsamt, vänskapsfullt,
utan ondska eller iver.
Sågo de icke skratteri? Jo, annat var ej
möjligt. Men de hade väl icke påräknat annat, och därför
förvånades de ej, vredgades de ej. De hade nog
de ideala kraven på framtiden, men på samtiden
syntes de inte ha några krav alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
