Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Affär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
AFFÄR 391
- Ja, det var detsamma!
- Nej, var det detsamma! Det var hennes pengar
han ville åt!
- Nej, det var hon, som ville åt hans, ty ännu
hade han icke sett en skymt av hennes pengar, oaktat
de gjort som hon ville och skiftat.
- Jaså, han menade att hon skulle föda honom.
- Inte alls! Han trodde bara att de skulle hålla
upp huset tillsammans, så att hon skulle få känna
behaget av att slippa äta hans bröd, det var ju så
hon ville ha det!
- Kanske det var så! Ja visst var det så: han
hade rätt! Hon skulle skriva till pappa och fråga
efter räntorna!
Hon skrev till pappa, som efter en längre
brevväxling beklagade, att hon gift sig med en usling,
som icke kunde försörja hustru och barn själv, utan
skulle förstöra hustruns pengar. Slutligen knep han
fram med tretusen kronor. Bruksaffärerna gingo illa,
och aktierna hade icke fått större utdelning.
Nu måste de fara till Stockholm, ty nu var det
hon, som bestod. Detta senare kunde icke herr
Roberts kassa-böcker vara med om. Ty hushållet på
landet kostade sextusen kronor, varav frun skulle
repartisera med hälvten. Men det var icke så noga!
Året därpå kommo inga räntor, ty bruken gingo
inte alls. Nu var hon nödsakad äta en annans bröd.
Det var bittert, bittert. Han sade aldrig något därom,
men hon så mycket mer. Hon sade det morgon,
middag och kväll, och hon »vätte sitt hårda bröd
med förödmjukelsens tårar». Men ingenting torkar
fortare än tåren, och frun blev snart glad igen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
