Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet. Götiska rummen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTISKA RUMMEN 11
Kurt Borg; men de äro icke. De begära
underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara
ens själ och ande... och allt! Vi som sträva
tillsammans äro intet parti, men vi känna samhörighet,
äro som släkt, av samma års gröda, och de andra
äro... jag vet inte vad det är för folk; på mig
verka de som dämoner, dem jag hatar som ett
positivt ont; när gudar bli för gamla bli de till dämoner,
och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar,
ty de äro till med Guds nåde, tänka och tala med
Guds nåde, och när de handla orätt åberopa de sig
på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå
icke oss.
- De äro bromsar, som ska reglera farten, ser
du, invände Levi.
- Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv,
med större gagn och större ära.
Nu inträdde Lundell på balkongen förande en
akademisk artistfru, som förirrat sig till det rysliga
sällskapet.
På musikestraden därnere sjöng just nu en
italiensk sångare ett glansnummer som elektriserade;
och under festruset föll det frun in att kasta en ros
åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman
sänkte sig som en meteor och stannade i västen på
en herre vid ett marmorbord.
Den ensamme gästen rullade just en cigarrett
då rosen föll i hans famn; han stannade i gesten,
tog rosen och tittade upp åt läktaren.
- Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på
balkongen nickade åt enslingen, som bar en röd fez
på huvudet och var något bizarr i sin klädsel.
Men Syrach syntes icke känna igen någon enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
