Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet. Nittio-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅTTONDE KAPITLET.
Nittio-talet.
(Fin de Siècle.)
Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i
havet, den som alla andra floder. Den
naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen frukt
mer; många togo metoden för själva sanningen och
höllo envist fast i den murkna plankan, när den gick
till botten. Andra, som hade växt i viljan, sökte nya
farkoster för att komma vidare. De skiljdes från
perioden med saknad visserligen, ty denna
förvild-ning, detta indianliv hade varit uppfriskande som
skolgossens rövarliv under sommarlovet; detta
ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp
relief, satte tingen och händelserna i
Rembrandts-belysning; denna nyvärdering av gamla föremål
medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke
såg på långt håll, men skarpt på nära håll. Det var
den mikroskopiska metoden. Men den som arbetat
med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se
celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att
dammkornet kan bli föremål för en vilseledande
demonstrering av ett obefintligt organ. Det var då,
1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter,
Langbehn, författare till Rembrandt als Erzieher, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
