Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet. Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTER 119
en glädje, som icke finns; där man känner hela
tillvarons elände inför det mest ofullkomliga av allt
ofullkomligt.
- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här
ställen? frågade flickan, som icke var riktigt med
ännu.
Greven log sorgset:
- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så
underligt? Ni och jag sitter ju här.
Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem
tillsammans i ett vi.
- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon
ville, då hon ju därmed accepterade artigheten.
Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå
en komplimang, och i detta ögonblick kände flickan
att hon tilltalades av en från andra sidan, och hon
sökte kontakt med detta bättre.
- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni
här? frågade hon nästan ofrivilligt förebrående.
- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga.
Jag följer med; jag låter en skymt av misstanke
falla på mig att jag är lik de andra, för att undgå
andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en
attraktionskraft hos dessa ställen och deras
innebyggare. De påminna om ett naturtillstånd vi lagt
bakom oss, och därför synes mig deras beteende
naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt,
aldrig någon ruelse, som skulle antyda medvetande
om orätt; jag förstår det icke, men kan icke fördöma
det, jag gillar det icke heller. I julas, själva julafton,
gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset
ser ju ut som det hade alla sjukdomar och
rappningen har fallit av fläckvis som sårskorpor. Nåväl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
