Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet. Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTER 125
trösta en döende, eller för att han trodde sig i stånd
till handlingen.
- Tjuv! upprepade Axel E.
- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade
Ester.
- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det!
Inte har jag förebrått mig, men jag har varit ursinnig
därför att jag tvingats in i en sådan smutsig situation.
Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så... men
vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet,
omständigheterna äro för mig personer, som jag icke
kan definiera, men vilka jag känner som levande
väsen.
- Varför har du kallat på professorn? avklippte
nu Ester, som tyckte mer om verkligheter.
- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo,
jag var ensam och ville strida med honom.
- Vill du inte ha morfin och sova i stället?
- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara
vaken och tala; jag vill höra min röst så länge den
hörs!
Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud,
som icke var av det vanliga slaget. Det var icke
Paulushuvudet, icke Petrus heller, ,men något av varje.
Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet,
kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid,
en Odins präst, som letade efter flintkniven för att
tälja ut hjärtat ur fångarne. Man kom att tänka på
Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de
slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige
försonaren.
Men Axel E., som såg den gamles kolossala
silhuett genom lyktskenet kastad på tältduken, fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
