Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet. Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTER 137
- Är herrskapet förlovade?
Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala
först:
- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och
reste sig, långsamt, men han betraktade Esters
ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel, blyghet
och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte
i ett slag arten av deras intimitet. Därför fortfor han,
men i ändrad ton:
- Det beror för övrigt på Ester.
Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande,
och fadren hade ofrivilligt tänt den gnista, som ännu
straxt förut icke var född.
- Efter som Max kan tänka sig möjligheten,
och...
Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens
armar som om hon där ville dölja de känslor hon
själv blygdes för.
Det var länge sen Gustav Borg varit med om
dylikt, och när han hade Ester i sin famn, erfor han
som om hon åter vore barn, och hans faderliga
känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand
han fattade.
- Lycka till då, sade han, och röck upp sin
manlighet. Nu lämnar jag er, men jag väntar se
herrskapet i mitt hem till middan.
Och så gick han.
Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och
de två unga människorna stodo där, icke som
kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss
mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och
talade med nya stämmor, nya ord, de vandrade hand
i hand, som små barn under skälvande träd, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
