Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet. Ester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTER 143
en ek att gömma sig i ett hål. Den yngste gossen,
favoriten, ville genast att fadren skulle gå upp i trädet
och fånga en ekorre. Alla föreställningar hjälpte
intet, och när pysen båd med ögonen, var han
omot-ståndlig. Fadren kastade av rocken och äntrade
eken, dock utan annat resultat än att han kom ner
svettig och med sargade händer.
Detta erinrade om en scen förliden sommar, då
fadren gått ner mycket tidigt för att bada ensam.
Han hade gjort sin simtur och var påklädd, gladde
sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom
ner för att se på simningen. Den lilles missräkning
var stor, då han kom för sent, och han började gråta.
För att torka hans tårar i hast, tog fadren och klädde
av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var
i hans smak, men han kände sitt offer belönat i den
omåttliga glädje hans möda och självövervinnelse
framkallat.
Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser,
grottor och rävgryt, sällsamma strandstenar,
myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg allt detta,
som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo
upp harspår, som han lärde barnen skilja från
rävspår; de studerade fågeltramp och råttornas långa
linjer; de sågo orrar i björktopp och domherrar i
gran...
I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han
plötsligt av en känsla, som man får vid ett
avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd,
anande.
Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande
varje ljud. Men det var mest tyst, och denna dova
stillhet plågade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
