Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet. Hos de döde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 GÖTISKA RUMMEN
Det är förnekarens uppgift, det ondas
berättigande i livets ekonomi. Där har du vår doktors
ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter sitt
kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa
tider, då de försonade överbjuda varandra i smicker
och inbördes beröm. - Nu måste vi gå; kyrkan skall
stängas!
De gingo, och liksom i tyst överenskommelse
styrde de stegen till holmarne. Det var deras bästa
stunder, när de vandrade tillsammans. Att röra sig
framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna
steg och anpassa sig efter varandra; därav uppstod
en harmoni grundad på ömsesidiga eftergifter;
mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot
närgånget närmande; och därigenom att alltid nya
föremål defilerade, växlade stämningarne, och samtalet
därefter.
Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya
Operaterrassen. Efter en tvekan följde Max. Och nu
sutto de på var sida om ett bord; det blev intimare,
och de sågo varann i ögonen.
- Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade
Max.
- Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det
inte.
Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda;
de längtade sannolikt efter ett uppskjutande av den
smärtsamma operationen. Ester såg sig omkring
bland de många människorna för att få fatt i någon,
som kunde ge ett stoff, väcka en föreställning om
något avlägset. Där satt en kapten i artilleriets
uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att
lyfta dem båda ur förstämningen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
