Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 GUSTAV ADOLF
KONUNGEN in. överstänkt av blod, utan hatt och
med ena stöveln utan sula och klack. Han stöder sig på
HORN och BANER; följes av TORSTENSSON. Konungen
sätter sig på en bänk.
KONUNGEN till Baner.
Nej, Johan, jag kan icke skämta mer, ty jag
har gått genom dödens dalar. Jag trodde när Tilly
föll, att han ensam råkat i vår Herres onåd, och
att jag var den utkorade, men så fick jag lära
annat. Ännu var icke mitt öde moget, men jag
tackar för varningen!
GUSTAV HORN.
Majestät, vänd om, och gi icke längre!
KONUNGEN.
Först till Munchen, sedan skall jag vända om!
JOHAN BANER.
Tilly är död, låtom oss glädjas!
KONUNGEN.
Det var vad jag gjorde, men när min kula kom,
erinrade jag Predikarens ord: »Gläd dig ej, när din
ovän faller, och ej fröjde sig ditt hjärta, när han
stupar; att Herren ej må se det med förtrytelse
och vända bort sin vrede från din fiende.» Gustav
Horn, vårt avsked förestår! Du skall vända om
och gå mot Norden att bevaka hemvägen, ty även
jag längtar hem! Jag är trött och känner att det
bär utför - utför, så sade Marcus i Mainz! - Men
först till Munchen! - Farväl, Gustav Horn; du var
min bästa man, det må ingen förtycka! - Sorgen
var din trogne följeslagare och därför blev du bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
