Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, jag är rädd om mitt liv, för det håller jag
på, svarade intendenten.
– Inte på andras? tillrättavisade rorsmannen
igen.
– Åtminstone inte så mycket som på mitt eget,
replikerade intendenten. Och segla är en farlig
sysselsättning, i synnerhet med råsegel.
– Såå! Då har herrn seglat mycket med
råsegel förr?
– Aldrig i mitt liv! Men jag kan ju se var
vinden anbringar kraften, kan räkna ut hur stort
motstånd båtens tyngd kan göra och förstår mycket väl
bedöma, när seglet slår back.
– Nå, sitt till rors själv då! halvsnäste
tullkarlen.
– Neej! Där är er plats; jag åker inte på
kuskbocken, när jag reser i kronans ärenden.
– Kan väl inte segla, förståss.
– Om jag inte kan det, så är det visst mycket
lätt att lära, efter som varannan skolpojke kan det och
varenda tullvaktmästare kan det, alltså ingen skam
för mig att inte kunna det! Segla nu försiktigt bara,
för jag vill inte bli våt och vill ogärna förstöra mina
handskar.
Det var besked, och tullkarlen, som ändock var
högsta hönset på Österskären, kände sig något avsatt.
Efter en rörelse på roret fylldes seglet igen, båten
tog god gång och höll ut på skäret, vars vita
tullstuga lyste bjärt i solnedgångens påljus.
Inre skärgården tonade av, och man kände att
man lämnade allt huld och skydd, när man skulle ut
på det stora vattnet, som nu gränslöst öppnade sig
och åt öster mörkt hotande. Det fanns ingen utsikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
