Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu började uppsyningsmannen akteröver att
skrika:
– Vem fan kommenderar manövern i min båt?
– Jag! svarade intendenten.
Och därpå vände han sig till vaktmästarne med
en ny order:
– Stick ut årorna!
Årorna stuckos ut, och båten vräkte några tag,
ty uppsyningsmannen hade i vredesmod lämnat roret
med beskedet:
– Ja, då må han sitta själv till rors!
Intendenten hade genast tagit platsen akteröver,
och rorkulten låg under hans arm, innan
uppsyningsmannen hunnit svära slut.
Glacéhandsken sprack genast i tumändans
sömmar, men båten gjorde jämn gång, allt under det
uppsyningsmannen satt med löjet i skägget och en åra
färdig att läggas ut för att ge kurs åt båten. Men
intendenten hade ingen uppmärksamhet att skänka
åt den tvivlande sjökarlen, utan stirrade endast
uppmärksamt åt vindsidan; kunde snart skilja på dyningen
med dess många meter långa dalgång, på vindvågen
med dess korta vattenfall, och sedan han med en
hastig blick akteröver mätt ut avdriften och i
kölvattnet avmärkt strömsättningen, hade han alldeles
klart för sig den kurs han måste hålla för att icke
drivas förbi Österskären.
Uppsyningsmannen, som länge sökt att få möta
de svarta, brinnande blickarna för att de skulle märka
hans löje, tröttnade snart, ty det såg ut som om dessa
ögon icke ville ta emot något från honom, som om
de ville hålla sig rena från beröringen med något
som kunde störa eller smutsa, och efter en stunds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
