- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 24. I havsbandet /
38

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

38 I HAVSBANDET

gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig
på sina bukar, sökte mörkret och kölden, döljande
sin skam över att ha blivit efter på den långa
vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran vilar
flundran, till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan
uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig
till lyftning, väntande in en lycklig slump, som leder
rovet förbi nosen utan någon drift att tumma måfåt till
sin fördel, och som av bara lättja vridit sig, sträckt
sig, så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att
stanna på högra sidan om det skruvade huvet.

Tånglaken har redan satt ut ett par åror
föröver, men är akterlastad och påminner om de första
försöken att bygga båt, visar mellan tångens
heraldiska lövverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en
kroats knävelborrar och lyfter sig ett ögonblick ur
gruset för att straxt därpå sjunka ner igen i slammet.

Stenbiten med sina sju ryggar går med kölen
i vädret, en ofantlig näsa, hela fisken, som bara
luktar efter mat och honor, lyser ett ögonblick opp
det blågröna vattnet med sin rosafärgade buk,
spridande en svag morgonrodnad omkring sig nere i
dunklet, men slår sig snart fast igen med sin sugskiva
på en sten för att avvakta utgången av de millioner
år, som skola bringa förlossning åt de efterblivna på
utvecklingens ändlösa bana.

Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna
raseriet, med ilskan uttryckt i ansiktets piggar, vars
simlemmar blivit klor, mera för att tortera än anfalla
och försvara, ligger njutningslysten på sidan och
smeker sin egen kropp med den slemmiga stjärten.

Men högre upp, i det ljusare och varmare vattnet,
går den vackra men djupsinniga abborren, Österhavets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:50:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/havsband/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free