- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 24. I havsbandet /
77

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FJÄRDE KAPITLET 77

vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand
härute, där inga människor syntes, denna blandade
påminnelse av galge, skeppsbrott, stenkol, denna råa
kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart
och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt
liv, då där ej fanns en lav eller en mossa på hela
klippmassan, och så-detta snickararbete utan
vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt
handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och
i den stora söndagstystnaden hörde han under sina
fötter, där hopfallna block bildat tak över en rämna,
hur den långa dyningen sögs in under halva skäret,
pressade luften framför sig, så att den slog lock,
och drog sig tillbaka med ett fräsande och ihåligt
suckande.

Han stod där en stund och njöt av
bekläm-ningen, lät sig ledas tillbaka till äldre förnimmelser,
som alltid tillförde honom olust, kände stenkolslukt,
såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde
ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde
ord, vilka ville äta sig väg genom hans öron in i
hans hjärna, fröa av sig och som ogräs kväva hans
egen sådd och förvandla hans med så mycken möda
odlade åker till en naturlig äng lik de andras.

När han kom i båten och vände ryggen mot
den dystra synen, njöt han igen att se den oändliga
renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en oskriven
tavla låg lugnande framför honom, därför att den
ej kunde väcka några minnen, icke framkalla några
ingivelser, icke trycka fram ur honom några starka
sensationer; och när han nu nalkades en något större
holme, hälsade han den som en ny bekantskap, vilken
skulle tala om något annat och utplåna de nyss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:50:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/havsband/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free