- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 24. I havsbandet /
109

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

S.IÄTTE KAPTTLKT 109

väldiga rytmer, såg han, huru hänförelsen blandades
med ett grand fruktan, som ville trycka ner.

Intendenten, som märkte, att den stora synen
icke förfelat sitt intryck, beslöt nu att lägga text
under känslosvallningarnes svaga musik, leda hennes
gryende tankar ut på den stora stråten, han ville
lossa skalen på de svällande fröen, så att groddarna
skulle komma ut.

- Det verkar planet! improviserade han. Jorden,
den banala, den tråkiga, den mylliga, blir himlakropp.
Känner man sig icke som redan delaktig av himlen,
när man upplöser motsättningen, den falska
motsättningen mellan himmel och jord, vilka äro ett,
liksom delen och det hela! Märker ni inte, hur ni
växer i stället för att krympa, när ni överlistar vinden
och tvingar honom föra er åt höger, när han vill åt
vänster; erfar ni inte, vilken stormakt innebor i er,
när ni rider upp på vågen, då han med tusen
skålpunds tryck vill pressa er ner i djupet! Den, som
tros ha skapat fågelns vingar och behövde femtio
tusen år för att göra en flygare av en krypare, var
mindre kvick än den, som först satte en duk på en
stång och i ett ögonblick uppfann navigationen.

Är det då underligt, om människan skapat Gud
utav sitt beläte, slutande från sin sinnrikhet till en
ändå sinnrikare!

Flickan, som uppmärksamt lyssnat till hans
utbrott, betraktade hans ansikte oavbrutet, som örn
hon vänt sitt eget mot en eld för att värmas; de
ovanliga orden, hon hört, syntes helt ha slagit ner i
hennes sinne och verkat som jästämne. Bedövad,
insövd av de veka, övertalande tonfallen, mottog hon
utan besinning de nya synpunkter, han gav henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:50:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/havsband/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free