- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 24. I havsbandet /
164

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

164 l HAVSBANDET

och bestod av ett par tunnland röd gneis utan annan
växtlighet än några lavar på de ställen, där
drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast
trutar och måsar hade här sin viloplats och skreko
nu alarm under det intendenten förtöjde sin båt och
steg upp på skärets hjässa. Där svepte han sig i
sin filt, satte sig i en väl polerad klyfta, som gav
honom en bekväm vilstol. Här, utan vittnen, utan
åhörare, överlämnade han sina tankar åt deras fria
lopp; biktade sig inför sig själv, rannsakade sitt
innersta och hörde sin egen röst inifrån. Bara två
månaders skrubbning mot andra människor, och han
hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen
av sitt själv, hade vant sig hålla med för att undgå
tvist, övat sig falla undan för att slippa brytning,
utvecklat sig till en karaktärslös, smidig
sällskapsmänniska; med huvudet fullt av bagateller och nödgad
att tala i förkortat, förenklat språk kände han, att
hans språkskala förlorat halvtonerna, att hans tankar
spårat in på gamla slitna räls, som ledde tillbaka
till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att
respektera andras tro, att var och en blir lycklig
på sin smörja hade krupit tillbaka i honom, och han
hade av bara artighet uppträtt som trollkarl och
slutligen skaffat sig på halsen en farlig konkurrent,
som varje ögonblick hotade att lösgöra den enda
människosjäl han ville förena med sin.

Ett leende drog över hans läppar, när han tänkte
på, huru han lurat dessa, som trodde, att de lurat
honom; men ett halvhögt, ofrivilligt uttalat: åsnor,
kom honom att spritta upp, skrämd vid tanken, att
någon kunnat höra honom.

Och så fortsatte de tysta tankarne! De hade trott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:50:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/strindbg/havsband/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free