Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 l HAVSBANDET
girige Guden sitter i ert hjärta, där ni nyss påstod,
att ni stämmer möte med honom?
Snärjd i sina egna ord kunde predikanten icke
längre lägga band på sig.
- Häda ni! Nu vet jag, vem ni är! Men äpplen
faller inte långt från trädet! Nu förstår jag hela
satans funder. Ni bygger Herran ett hus till horehus
för att offra åt en sköka! Ni spelar trollkarl och
magiker för att få folket att falla ner och tillbedja
förnekaren. Men så säger Herren: Salige äro de
som två sina kläder, att de må få tillträde till livets
träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro
hundarne och trollkarlarne och horkarlarne och
mördarne och avgudadyrkarne och alla, som älska
och göra lögn!
De sista orden hade han utan att behöva söka
dem annanstädes än på lapparne utslungat med en
otrolig övning och exaltation, och liksom fruktande
ett dräpande svar, som skulle försvaga intrycket,
vände han ryggen till och gick ner till sin båt.
Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde
sig rent blått, lugnande, frigörande.
Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol,
grubblande över själens underkastelse under samma
lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp en
våg nere vid Estland, vågen jagar en annan och den
sista, som fortplantade rörelsen på svenska kusten,
flyttade en liten kiselsten, som utgjorde stöd åt ett
klippblock; och efter en mansålder skulle följderna visa
sig i blockets nedstörtande, vilket skulle ha till följd
en ny underminering av den blottade klippan, som nu
låg oskyddad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
