Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 I HAVSBANDET
- Nu ska han komma upp till Ömans och äta
julgröt, för man är ändock en kristen människa på
julafton. Å, herre Jesus, ett sådant elände!
Och flickan föll i gråt.
- Att se en människa gå åt på det sättet, det
är ju, så att man kan gråta blodtårar! Kom nu!
Kom nu!
Den halvt vansinnige gav endast ett tecken, att
han skulle komma, sedan flickan gått förut.
När hon gått, dröjde han en stund i stugan,
tog den lämnade lyktan och gick fram till spegeln.
När han såg sitt ansikte, som liknade en vildes,
tycktes det ljusna i hans förstånd, och hans vilja
spändes till en sista ansträngning.
Lämnande lyktan, gick han ut.
Vinden hade gått västlig och saktat sig något,
luften var klar, och stjärnhimmeln gnistrade. Ledd
av ljusen från stugorna, gick han ner till hamnen,
smög sig in i en sjöbod och tog ut segel till en båt.
Sedan han hissat på, kastade han loss, tog röret
och höll med förlig vind rätt ut till havs.
Först gjorde han ett slag för att ännu en gång
se på det lilla fragmentet av jorden, där han sist lidit,
och när han såg ett trearmat grenljus i tullstugans
fönster, där mördaren firade Jesus, förlåtaren, alla
brottslingars och uslingars avgud, med vilken allt
ont, som den borgerliga lagen straffade, blivit ursäktat,
vände han sig om, spottade, halade skotet och
tog fullt. Med ryggen åt land styrde han ut under
den stora stjärnkartan och tog pejling på en stjärna
av andra storleken mellan Lyran och Kronan i öster.
Han tyckte den lyste starkare än någon annan, och
när han letade i minnet, skymtade något om jul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
